&

“Då skulle patriarkatet rasa ihop”

Reflektion kring Historiens metoo-vrål av Ebba Witt Brattström

Vid samma tidpunkt som jag läste Ebba Witt-Brattströms bok Historiens metoo-vrål tog jag del av en stor artikel i Dagens Nyheter med titeln ”Ny kompass krävs i det politiska landskapet”. Den presenterade i ett stort diagram, som täckte nästan hela sidan, ett nytt sätt att beskriva vårt politiska landskap. Förutom höger och vänster talar man om gal-tan, där “tan” står för traditionalistiska, auktoritära och nationalistiska värderingar. “Gal” står för vad som beskrivs som gröna, alternativa och libertära värderingar. Denna nya skala för att gestalta en politisk verklighet är dock när det kommer till kritan ett ganska valhänt och ofullständigt försök att beskriva den politiska verkligheten.

Läser man Ebba Witt-Brattströms bok Århundradets metoo-vrål samtidigt som man läsartikeln i DN ställer man sig genast frågan: Vart tog den där halvan av mänskligheten i vägen som EWB skriver om – dvs. kvinnorna. Och var finns maktfrågorna? För inte kan man väl tala om politik och politiska förändringar utan att tala om var makten finns, vem som har den, hur den erövras eller hur man behåller den?

Makt utövas i mänskliga samhällen i två olika dimensioner. Dessa är inte fristående från varandra. De flätas snarare samman men behåller samtidigt sin särprägel. I det ena fallet handlar det om klassförhållanden och i det andra om könsförhållanden. Om man skall tala om politik på ett meningsfullt sätt måste man tala om makt och maktförhållanden och inte inskränka sig till hur åsiktsvindarna blåser.

Ebba Witt-Brattström skriver om könsmaktsförhållanden. Och det gör hon med stort och ibland vredgat engagemang. Hon gör det utifrån sin omfattande litterära beläsenhet – som hon använder som en form av historisk dokumentation – samt ett stort intag av dagsaktuellt material som tidningspress, radio och tv-program och vad man kan hitta på nätet i form av bloggar och hashtags. Trots att bokens format är litet, inte fullt 200 sidor, och texten lättläst är det ändå ganska mastig läsning, därför att det hon skriver om är så påträngande.

Våldet och osynliggörandet av kvinnor

Ett tema som EWB flera gånger återkommer till är våldtäkten som den yttersta formen av mäns maktutövning mot kvinnor. Hon förklarar liksom Susan Brownmiller, som menar att våldtäktsmän inte är samhällsavvikare eller män som bryter mot god sed utan ”gör tjänst i de maskulina stödtruppernas frontlinje, en terroristgerilla i det mest utdragna slag som historien känner”.

”Till råga på allt finns det ingen annan brottstyp där gärningsmannen frikänns i lika hög grad som vid sexualbrott.”

UR HISTORIENS METOO-VRÅL

Men hur uppträder då stödtrupperna – huvudstyrkan? Hur utövar män makt i vår patriarkala ordning i mer vardagliga sammanhang. Naturligtvis finns det som brukar kallas “osynliggörandet av kvinnor” i olika sammanhang och andra härskartekniker som män – både medvetet och omedvetet – använder sig av för att hålla kvinnor plats. Män negligerar ofta det kvinnor säger och gör. Deras insatser räknas helt enkelt inte.

Detta pekade den norska socialpsykologen och SV-politikern, Berit Ås, på redan i slutet av 70-talet. Hon grundade sina iakttagelser på vad hon sett som kommunpolitiker, ledamot av stortinget och i den akademiska världen. Men de förtjänar verkligen att återupprepas. EWB anför litteraturprofessorn Gunnar Brandells klassiska avfärdande av Moa Martinsson som diktare som ett av de tydligast typexempel på osynliggörande.

Moa skrev, enligt Brandell, om en ”atmosfär, mättad av elände, skvaller och drift” och menade att ”underlivsaspekten dominerade”. Hon hade kunnat bli ”en verklig diktare om den påträngande verkligheten hade lämnat henne ro”, skrev han. Med några verbala vingslag lyfter Brandell från kvinnors vardag till kulturmännens parnass av renhet, där man slipper befatta sig med någon ”påträngande verklighet”. För patriarkatet räknas kvinnors erfarenheter lika lite som arbetarklassens villkor för kapitalet.

På patriarkatets villkor

I EWB:s bok har Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse fått en viktig plats och används som utgångspunkt och verktyg i hennes feministiska samhällsanalys. En av grundstenarna för patriarkatet existens överhuvudtaget är det kvinnliga medlöperiet.

Atwood beskriver en superpatriarkal stat, Gilead, där många kvinnor till följd av en miljökatastrof förlorat förmågan att sätta barn till världen. Fertila kvinnor – kidnappade från andra länder – drillas till lydiga barnaföderskor åt de icke-fertila kvinnliga medborgarna i Gilead, som efter födseln lägger beslag på barnen. Den verkliga barnaföderskan/tjänarinnan reduceras till ett ting som skall göra en enda sak – föda barn. Tjänarinnornas ”utbildning” går ut på att de berövas all självkänsla. De som sköter om denna indoktrinering är mycket brutala – och de är kvinnor. De kallas för Tanter och åtnjuter vissa fördelar. De intar en överordnad ställning och är tilldelade en maktställning överordnad tjänarinnorna, men det är en makt på patriarkatets villkor.

”Han (våldtäktsmannen) kan visserligen dömas mot sitt nekande, men då krävs att är ”ställt utom rimligt tvivel” att din beskrivning av brottet stämmer. Som om det var ett fritidsnöje att utsätta sig för en rättegång, För många är bara handlingen – att anmäla – som att genomgå en andra våldtäkt.”

UR HISTORIENS METOO-VRÅL

De icke-fertila kvinnliga medborgarna i Gilead, the Wifes, Fruarna, är även de inordnade i den patriarkala ordningen, överordnade Tanterna, men underordnade sina män. Fruarna samlas och bekräftar varandra i sin överordnade ställning genom att tala nedsättande om Tanterna, men framför allt om tjänarinnorna, “slamporna”, som föder barn åt dem. En perfekt förtryckarhierarki.

Detta är inte så mycket science fiction, som det till en början kan tyckas. Förtingligandet av människor är inget nytt. Fenoment beskrevs redan av Karl Marx och diskuterades av den unge Lukacs på 20-talet. De fann att arbetarna förvandlades till objekt, till bihang till produktionsmedlen. Hos Atwood och EWB är det kvinnorna, tjänarinnorna, som förtingligas.

Förtingligandet när det gäller kvinnor är uråldrigt. ”Du skall icke hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till din nästas åsna”. Så lät ett av tio Guds bud. Det var säkert i första hand inte tidelag, stöld eller äktenskapsbrott som avsågs när man likställde kvinna och åsna. I detta budord ses kvinnan som ett ting, en ägodel eller bytesvara.

Och hur många gånger har inte kvinnor uppträtt som Tanterna och ställt upp på männen, deltagit i förtrycket av andra kvinnor och accepterat sin underordning för att de själva kunna vinna en fördel eller en maktposition framför andra kvinnor.

Vad gäller produktionen av barn åt barnlösa, är inte heller det någon science fiction. Det finns redan en sådan verksamhet i sinnevärlden idag i form av tjänarinnor, vilka utgörs av ”hundratusentals fattiga kvinnor och även minderåriga flickor inspärrade i surrogatmödrafabriker i Thailand, Nepal, Mexico, Laos, Dubai och Kambodja. Fram till 2015 också Indien”, skriver EWB. Sådant är patriarkatet i sin mest moderna, globala eller om man så vill imperialistiska form.

Maktutövning,

EWB citerar Elsa Morante när hon säger att hennes bok La Storia (Historien), handlar om ”en skandal – det patriarkala herravälde som varat i 10 000 år”. Det har säkert funnits där ännu längre tid, inte oförändrat, men likafullt ständigt närvarande oavsett om samhället dominerats av slavägare, klanhövdingar feodalherrar eller kapitalister. Det har gått ut på att beröva kvinnorna deras självaktning och självförtroende, att tvinga in dem i avgränsade roller, att acceptera förtryck, underordning och maktlöshet samt förhindra solidaritet kvinnor emellan. Ofta har det skett under föregivande av att det handlat om en arbetsfördelning, som framställts som förnuftig och ändamålsenlig. Vad det handlat och fortfarande handlar om är ytterst inte arbetsfördelning utan maktfördelning.

Men talar man om makt måste man samtidigt börja tala om kontroll. Det stora problemet för den patriarkala ordningens bevarande och som måste bemästras är kvinnornas sexualitet. Därav följer i de feodala samhällena och klansamhällena det ständiga undansmusslandet av kvinnorna, deras förvisning till hemmet, deras begränsade rörelsefrihet, förnekandet av deras erfarenheter. De skall förbli osedda inte bara för sina insatser utan också av andra män.

EWB skriver inte så mycket om hederskulturen men hon tar upp den kurdiska författarinnan Sara Omars bok Dödstvätterskan och menar att de ”omskärerskor”, som tillkallas för att könsstympa flickebarn är att räkna till kategorin Tanter om man följer Atwoods analysmodell. Sara Omar skriver: ”Mahsum höll krampaktigt tag i en gammal handduk som användes för att svepa in ett par rostfläckiga rakblad och en handfull vassa glasskärvor. Det var hennes levebröd som gömdes därinne. Det var allt som betydde något för henne.”

Efter att ha citerat den egyptiska författareinnan Nawal El Saadawis berättelse om hur hon könsstympades skriver hon att det handlade om att ”rista in det sekundära könets skammärke i hennes kropp så att hon aldrig glömmer sin plats som underordnad kvinna i ett stenhårt patriarkat”.

Ett klumpigt hälsovådligt kirurgiskt ingrepp, vars syfte är att förhindra kvinnan att känna ”köttslig lusta” – som sexuell attraktion så nedsättande brukade benämnas i mer gammaltestamentliga och äldre kristliga predikotexter. Men att förhindra och fördöma kvinnors sexuella lust är ju inte något specifikt kristet. När det gäller att befästa könsmaktsförhållanden kan den som vill ta till religionen likaväl använda sig av kristendomen som islam eller hinduism.

Segrare och förlorare

Metoo, som inspirerat EWB till boken Århundradets metoo-vrål fick stort utrymme i medierna under osedvanligt lång tid – till en del beroende på att några s.k. kändisar fick schavottera och fick sina klavertramp framdragna i ljuset. Men det är inte det som är det viktiga med metoo, menar EWB. Det viktiga är inte att peka ut enskilda skitstövlar utan att uppmärksamma ett vardagligt och effektivt nedtystat samhälleligt missförhållande och visa hur utbrett det är. Därför menar EWB att metoo har en revolutionär potential och kritiserar Lena Andersson för att hon förväxlar sin bild av hur ett förhållanden mellan man och kvinna bör vara, dvs. kännetecknas av erotik, attraktion, ömsesidighet i kärlek m.m., med hur relationerna mellan könen ser ut i verkligheten.

Mot Lena Andersson ställer hon Horace Engdahl som menat, att ”Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.” Med andra ord kan vi glömma allt det där om ömsesidighet i kärlek som Lena Andersson vill att förhållandet mellan könen skall kännetecknas av. Det är en idealistisk föreställning, ett önsketänkande, utifrån vilken det kan vara svårt att formulera någon feministisk strategi för jämställdhet. EWB ställer önsketänkandet mot en uppfattning som medför att ojämställdheten när det kommer till kritan bör betraktas som en naturens ordning, vilken man i praktiken inte kan göra någonting åt. Utifrån relationen segrare – förlorare är det svårt att skapa jämställdhet.

Filomele och Prokne visar som en gruvelig hämnd upp Itys huvud för Tereus. Målning av Peter Paul Rubens.

Om rättvisa på allvar…?

Önsketänkande är inte någon väg till frigörelse och hänvisningar till naturens ordning är det definitivt inte. Hur ser då befrielsens väg ut? Är en frigörelse möjlig? EWB har använt sig av skönlitterära verk – såväl klassiska som som moderna – som hjälpmedel för att beskriva det patriarkala förtrycket. Finns det någon väg ut ur denna skog av exempel på kvinnoförtryck som hon visar upp?

Hon menar att det finns. Ett sådant hopp är de manliga författare som ställer sig på kvinnornas sida. Det finns sådana i världslitteraturen. I Bibeln hittar hon Jesus själv, som måste ha varit revolutionär i sin tid, när han bryter med de gammaltestamentliga koderna och räddar äktenskapsbryterskan från att stenas. Bland dagens författare intar Stieg Larsson med sin trilogi om Lisbeth Salander och alldeles särskilt Kjell Westö med Hägring 38 en särställning. En av EWB:s favoriter bland klassikerna är den förfärliga historien av den romerske poeten Ovidius och dennes Metamorfoser, där Filomela, syster till Prokne, gift med kung Tereus tillsammans hämnas Tereus våldtäkt av Filomela på ett utstuderat grymt sätt. Filomena och Prokne dödar Tereus lille son och anrättar honom som en måltid som de serverar Tereus, som denne äter med välbehag tills han får veta att han genom den måltid han just ätit blivit ”sin sons grav”.

Ovidius ställer sig helt och hållet på Filomeles och Pokhnes sida i deras hämndakt mot våldtäktsmannen Tereus

Trots den gräsliga hämndeakt, som drabbar Tereus, ställer sig Ovidius på Filomenas och Proknes sida. EWB noterar att det ingenstans i den kvinnliga vittneslitteraturen när det handlar om våldtäkter och grova förnedrande behandling av kvinnor förekommer några tankar på hämnd. ”De finns inte på kartan” förklarar hon.

Men hämndmotivet finns däremot hos ovannämnda manliga författare. De är män som inte hatar kvinnor. De vill se någon form av rättvisa utdömas för de våldsdåd kvinnor utsätts för och angripa en samhällesordningen genomsyrad av en könsmaktsordning som struntar i hur kvinnor behandlas; därför att denna ordning tillmäter kvinnor ett lägre människovärde än män.

Två viktiga saker feminister måste göra för att bryta den rådande könsmaktsordningen och finna rättvisa utan att behöva hämnas som Filomena, Libeth Salander i Män som hatar kvinnor eller Milja Matilda Wiik i Hägring 38. Det ena är att undanröja det kvinnliga medlöperiet. Det andra som måste ske är att de feministiska kvinnor (som inte sviker sin medsystrar) förenas med de män som inte föraktar och nedvärderar kvinnor. ”Då skulle patriarkatet rasa ihop”, skriver Ebba Witt Brattström.

Hans Arvidsson


”Med rätta framhåller jurister som (Nina) Rung det rättsosäkra i att varken jurister eller nämndemän som dömer i dessa mål har fått ens en grundläggande utbildning i hur sexualbrottsoffer beter sig i en våldtäktssituation.”

UR HISTORIENS METOO-VRÅL
CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *