Debatter, aktiviteter och förslag

För ett år sedan startades Metoo-kampanjen i Sverige och i flera andra länder – främst i väst – mot sexuellt våld, övergrepp och trakasserier i det offentliga rummet. Denna kampanj har gjort att mångas ögon och öron öppnats. Samtidigt som detta sker vet vi att de som utsätts för mäns våld i hemmet och hedersrelaterat förtryck inte uppmärksammas i tillräcklig grad och att den del av det våld som riktas mot kvinnor inte diskuteras i tillräcklig utsträckning, på grund av rädslan för repressalier men också på grund av att kvinnor har svårt att förmå sig till att anmäla sin egen familj eller öppet berätta om sin utsatthet.

Många som vi möter, båda äldre och yngre kvinnor och flickor, är inordnade i hederskulturens mönster och därför har svårt att skaffa sig kunskap om hur vägen ut ur hederskulturen ser ut. Unga kvinnor och flickor är också inlåsta i sina förorter där moralpoliser och manligt dominerade föreningar bestämmer över hur de ska leva och bete sig.

När det gäller hedersförtrycket är det svårt att upptäcka det och svårt att väcka uppmärksamhet kring det. Kunskapen om dess mekanismer och den rollfördelning som följer av den är ringa. Man har lärt sig att den ”egna byken tvättar man hemma”. Från barnsben har man lärt sig att man ska vara lydig, att man ska bete dig på ett visst sätt, klä sig på ett visst sätt, enbart umgås med andra tjejer och hålla killar på armlängds avstånd och endast vara med vänner som familjen godkänt osv. En del kanske tillåts välja utbildning och livspartner eller flytta hemifrån utan att vara gift, men det kollektiva förtrycket och kontrollen styr ändå i de flesta fall många unga kvinnors och flickors liv. Några får välja studier och yrke utan familjens samtycke, men så snart det gäller val av partner och relationer, att flytta hemifrån utan att vara gift eller rätten att skilja sig från sin partner slår hederskulturens mekanismer till. Många äldre kvinnor, både de som bott länge och de som kommit till Sverige för bara ett par år sedan känner sig både inlåsta i sina förorter och i sina relationer.

Många berättelser

I samband med FNs dag för avskaffande av mäns våld mot kvinnor anordnade vi i Varken hora eller kuvad (VHEK) en rad debatter i vårt projekt Feminism mot rasism och för kvinnors och flickors mänskliga rättigheter anordnades vi tillsammans med organisationer som Spånga Blåband, Blå Vägen, Kvinnofrigörelse i förorten, Alavitiska kvinnoföreningen, Verdandi, Filippinska kulturföreningen, ABF i Botkyrka i Järva och i Botkyrka debatter om kvinnors villkor, som handlade om de hinder kvinnor stöter på och de möjligheter till frigörelse de kan finna förorten.

Dessa debatter och samtal var välbesökta och uppskattade av förortskvinnorna. Många berättade att de inte har någon riktig egen självständig ekonomisk försörjning, som skulle kunna underlätta för dem att lämna sina män och leva ett fritt liv utan beroende, våld och förtryck. Låg utbildning, bristande kunskaper i svenska språket och om hur samhället fungerar, plus hederskulturen är ett stort hinder för dem att få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda.

Många kvinnor är också själva fast i gamla traditioner – det som varit skick och bruk i hemländerna. De berättade att de t.o.m. ibland möter värre saker i förorten än vad de upplevt i hemlandet. Många av barnen blir kontrollerade i skolan, på jobbet osv. Individens grundläggande rättigheter är beskurna. Hedersnormerna förföljer och gör individerna rädda. En kvinna i Botkyrka berättade, att hon som en sorts överlevnadsstrategi ofta måste ljuga när hon träffar vänner. ”Det liv som en svensk kvinna lever kan jag bara drömma om. Frihet har olika innebörd för svenska kvinnor och för oss invandrade kvinnor”.

Många har aldrig haft möjlighet att besöka någon sporthall eller simhall. De kan inte köra bil eller fått lära sig cykla. Därför stödjer vi inom VHEK kvinnorna att besöka tex Friskis och Svettis eller en simhall för att må bättre eller hitta en väg till sig själv och ett mer självständigt liv. En del är ensamstående mammor är i stort behov av samhällets stöd för kunna klara sin situationen med barnen och med sig själva. Många av dem är rädda för att komma i kontakt med sociala myndigheter då deras f.d. män hotar med att ”ta barnen ifrån dem”. Kan också vara rädda för att ”sociala myndigheter ” tar dem. För så har de blivit lärda. Och många kvinnor tror på detta. De lever till vardags i otrygghet under både verkliga och inbillade hot.

VHEK:s förslag och krav

VHEK arbetar för att stoppaallt statligt och kommunalt stöd till organisationer och samfund som upprätthåller oskuldsnormer och könssegregation. Vi vill också stoppa all ekonomiskt finansiering från icke demokratiska länder till denna typ av samfund. 

Vad som krävs för att komma tillrätta med de problem som hederskulturen skapar är mer uppsökande verksamhet för att visa på och skapa nya möjligheter för invandrade kvinnor till utbildning och självförsörjning.

Feministiska föreningar som kan ge dessa kvinnor fullödig och korrekt samhällsinformation bör få större resurser.

De myndigheter och frivilligorganisationer som arbetar med invandrade kvinnors situation måste själv ges ytterligare möjligheter till utbildning för att kunna vägleda kvinnor i deras kamp för frigörelse.

Vi uppmannar stadsdelsnämnder och kommunpolitiker att underlätta skapandet av sociala kooperativa företag. Så skulle exempelvis kommunernas skolor, äldreboenden och myndigheter kunna beställa mat, bröd och andra lokala produkter från denna typ av kooperativa verksamheter. Genom att kvinnorna går från bidrag till uppdrag, från beroende och utsatthet i hemmen till ett mer självständigt liv med egen ekonomi, får de möjlighet att befria sig det förtryck de lever under.

Många kvinnor bakar, syr och lagar mat. I hemmen ger de det gratis för familjen och släkten. Genom att flytta ut dessa verksamheter från hemmen till kooperativa företag, kan en stegvis förflyttning mot egen inkomst, självständighet, oberoende och ökat självförtroende äga rum.

Invandrade kvinnors arbetskraft i hemmen är en dold tillgång som ska värderas och betalas. Praktik och utbildning ska kombineras och arbetet bör ske på arbetsplatser där man talar svenska och där det finns redan etablerade sociala kooperativ som kan hjälpa till med att både utbilda kvinnorna och hjälpa dem att komma igång med arbete och företagande.

Under de första fem åren, efter avslutade SFI-kurser, ska alla nyanlända invandrare ha rätt till arbete, respektive praktikplats eller utbildning. Ingen nyanländ skall behöva leva på socialbidrag under de första fem åren i Sverige

I alla skolor bör alla synliga religiösa symboler i alla skolor avlägsnas liksom alla former av könsapartheid 

Amineh Kakabaveh, 
ordförande i VHEK

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *