H

Hedersförtryck – en ofrånkomlig politisk fråga!

Intervju med jämställdhetsminister Åsa Lindhagen

Åsa Lindhagen har tidigare arbetat med barnrättsfrågor och hedersvåld, bland annat inom barnrättsrörelsen och som kommunpolitiker i Stockholm. Idag är hon jämställdhetsminister och har som sådan fått dessa frågor på sitt bord. Följaktligen är man inom de organisationer som länge kämpat mot hedersförtryck intresserade av hur hon och regeringen ser på hur kampen mot det bör föras och utvecklas och vad staten och myndigheterna kan göra i detta avseende.


Nicklas: När var det som du första gången stötte på hederskulturen?

Åsa: Som du vet var jag aktiv i barnrättsrörelsen och där diskuterade vi ju hedersproblematiken

Nicklas: Var det före eller efter det att Fadime Sahindal hade blivit mördad

Åsa: Det var efter den händelsen som diskussionen och debatten kom igång på allvar. Mordet på Fadime vållade ju en enorm uppmärksamhet. Då kom hedersvåldet ut i offentligheten. För mig var det som om en ny värld öppnade sig. Det skedde vid avgörande tidpunkt i mitt liv. Det är kanske att se frågan lite ur ett individualistiskt och snävt perspektiv, men när Fadime mördades hade jag tagit studenten och – som många unga gjorde och fortfarande gör – varit ute och rest mycket och sett en del världen. Jag förstod, vilken frihet kvinnor har i Sverige och vilken brist på frihet och rörlighet kvinnor lider av i andra delar av världen. Det som är självklarheter när det gäller kvinnors rättigheter för oss här är absolut inte några självklarheter på andra håll i världen. Mordet på Fadime gjorde detta mycket tydligt för mig. Jag kunde som 20-årig ung kvinna resa ut i världen, medan Fadime inte ansågs ha rätt att ta ett steg utanför hemmet. Hon kämpade emot och bröt med hederskulturen och fick betala det högsta pris man kan betala för att hon tog sig den friheten.

Nicklas: Men det som är självklart för dig idag är tydligen inte lika självklart för en del andra ens här i Sverige. Det finns krafter inom den akademiska världen i Sverige, och säkert på en hel del andra håll i världen, som talar om att man inte ska kritisera andra folks kulturer. Det finns ett helt gäng med professorer – av den s.k. postkoloniala skolan – som är anhängare av ett sådant synsätt. Detta är en viktig ideologisk fråga. Hur förhåller du dig till den. Den feministiska rörelsen i Sverige splittrades på den här punkten redan 2002.

Åsa: För mig är hedersvåldet ett förtryck som förekommer påtagligt och konkret i samhället. Det är en samhällsfråga. Då måste man också se den som en politisk fråga och ta ställning till den som sådan. Jag har ju varit aktiv i kommunalpolitiken i Stockholm. I de sammanhangen tog vi upp och analyserade hedersvåldet och försökte formulera politiska mål som handlade om barns rättigheter om våld i nära relationer, där hedersproblematiken ingick och fann att hedersvåldet har sina specifika orsaker och kräver specifika åtgärder.

Idag tror jag att de flesta vet ungefär vad hederskulturen och hedersvåldet handlar om. Att det är familjen, släkten, klanen och den närmaste omgivningen som står för förtrycket. Det är mycket viktigt att sätta sig in och förstå vad hederskulturen är och hur den fungerar. För min del har jag inga problem med att ta politisk ställning i de här frågorna och vidta åtgärder mot hedersvåldet. Idag behöver vi inte tala om ifall vi har ett problem eller inte. Det är självklart att vi har ett problem. Och då måste vi göra något åt det. Det är ju t.ex. Amineh och en del andra som drivit på i de här frågorna, skrivit motioner och interpellerat, talat med socialtjänst och skolmyndigheter m.m. Detta är ju något som ständigt måste pågå.

Nicklas: Nu skall regeringen satsa mer pengar när det gäller de här frågorna. Man går från 110 miljoner till 214 miljoner. Det är nästan en fördubbling. En stor del av de här pengarna går inte till skolorna och de sociala myndigheterna så att dessa får större resurser för att ta itu med hedersproblematiken. Mycket av pengarna går istället till ideella organisationer och deras projekt. Vore det inte bättre att ge skolan och socialtjänsten större resurser. Det är självklart bra att ideella organisationer får lite mer pengar, men det är inte precis att ta ett samlat grepp i de här frågorna. De ideella organisationerna kommer inte in på alla skolor och för att kunna arbeta ute i skolorna krävs det att dess organisationers medlemmar blir ordentligt utbildade för att kunna uppträda i skolor och i samtal med myndigheter. Hur tänker du när det gäller dessa frågor?

Åsa: Som jag ser det har vi försökt att formulera tydligare och klarare mål när det gäller åtgärder mot våld i nära relationer inklusive hedersvåld. Samtidigt som vi fortsätter på den vägen så måste jag säga att vi hade inte hamnat där vi är idag utan starka röster som VHEK och andra organisationer. De här organisationerna behövs för att sätta press på politikerna. Jag tycker att de har varit helt avgörande för hur högt upp dessa frågor kommit på dagordningen och du har rätt i det att den här kunskapen också måste finnas i socialförvaltningarna och inom skolan. Vi har för övrigt ordentligt inskrivet i det s.k. Januariavtalet att kunskapen i dessa frågor skall uppmärksammas mer av socialtjänsten och skolan.

Nicklas: Men det är knappast någon hemlighet att myndigheter och kommuner faktiskt sponsrar ojämställdhet genom att ge bidrag till religiösa organisationer som upprätthåller hederskulturen, där man kräver kyskhet och inte tillåter kvinnliga religiösa förkunnare. Professor Bjerelds utredning tog knappast tag i den delen av verkligheten på allvar, trots att han utredde de olika trossamfunden under två år.

Åsa: Vi vill inte att några medel skall gå till organisationer som inte står upp för mänskliga rättigheter. Det finns tydligt uttalat i regeringens Januarieklaration. Vi ska inte dela ut pengar till organisationer och samfund som understödjer barnäktenskap eller understödjer hedersförtryck. Vi kommer att göra en genomlysning av förordningar och myndighetsinstruktioner när det gäller allt detta, dvs. hur vi praktiken ska hantera de här problemen. Det är jätteviktigt.

Nicklas: Bjerelds utredning är, tycker jag, inte tillräckligt tydlig på den här punkten. Man kan inte röra sig ett enda steg framåt i de här frågorna om man inte kan förvägra samfund, som förbjuder kvinnliga präster eller avkräver unga flickor och unga kvinnor en kyskhetsetik eller diskriminerar homosexuella, ekonomiskt stöd.

Åsa: Det här är viktiga frågor att arbeta med och vi har allt detta i åtanke. Problemen som jag ser dem är hur vi i vår dagliga praktiska verklighet skall komma till rätta med allt detta. Mänskliga rättigheter gäller. Skattepengar skall inte gå till samfund som på olika sätt innebär kränkningar av mänskliga rättigheter. Men hur vi i praktiken skall hantera frågan får vi återkomma till.

Nicklas: Riksdagens tvärpolitiska nätverk mot hedersförtryck skall träffa kulturdepartementet för att diskutera det faktum att man med – hänvisning till sin kultur – förrättar vigslar med barn i smyg. Det borde vara dynamit i debatten om hederskulturen för det finns flera framträdande forskare vid våra universitet och högskolor, som ingår i ett nätverk som kallar sig Antirasistiska Akademin, som öppet förklarar att kampen mot hederskulturen och hedersvåldet innebär att man bedriver en kolonialistisk politik i våra förorter. Att kämpa för kvinnors mänskliga rättigheter i Sverige skulle alltså vara kolonialism.

Åsa: Sådant måste redas ut. Vi skall genomföra det vi föresatt oss i Januariöverenskommelsen. Det finns en stark och bred uppslutning bland de flesta av riksdagens partier. Det finns alltså goda förutsättningar för att göra något idag, tack vare den kamp VHEK och andra fört under flera år. Det finns många åtgärder man kan vidta såsom skärpta straff, kanske en särskild brottsrubricering för hedersrelaterat våld och när det gäller att ytterligare öka kunskapen om hederskulturen. Det gäller att ta till rätt åtgärd vid rätt tidpunkt.
Vi behöver mer kunskap hur man kommer tillrätta med en lång rad konkreta problem. En ung människa kan t.ex. vara utsatt, men samtidigt skickligt upprätthålla skenet av att inte vara det. Hur tar man reda på hur det verkligen förhåller sig och hur skall man agera för att komma till rätta med ett sådant problem. Det är inte lätt.

Nicklas: En del ungdomar kanske inte ens förstår sin belägenhet. Pela Atroshi uppfattade sig inte som utsatt. Jag mår bra och är lika frisk och kry som alla andra, menade hon. Hon blev avrättad av sina anhöriga för att hon var för frispråkig. Ännu värre än de kulturrelativister, som vi för det mesta stöter på och som seglar omkring i en värld av ”postkoloniala teorier”, och menar att vi i västvärlden är ”omoraliska”. De tar sig rätten att tala för stora grupper, varav de i verkligheten egentligen utgör en mycket liten minoritet.

Åsa: Det är självklart att så snart vi kommer till frågor om normbildning och värderingar så är detta mycket besvärliga frågor. Hur påverkar man normbildningen i samhället. Det är jobbigt och mycket arbetskrävande och tidskrävande att förändra människor normer. Hur fungerar lagstiftning i sådana sammanhang?
En lag anses ofta fungera bra först efter det att den diskuterats länge och blivit väl förankrad. Men ibland kan lagar antas utan en bred diskussion. När den väl träder i kraft möter den inte motstånd utan fungerar istället normbildande.

I flera fall har det hänt att, om man ordnar folkomröstning i en fråga så kommer folket att tacka nej till det nya, för stunden kontroversiella förslaget. Men samma lagförslag kan antas av riksdagen trots att det inte verkar ha någon bredare folklig uppslutning, men efter en tid kan det likafullt accepteras, ja till och med uppfattas som en självklarhet. Lagstiftning kan följa rådande normer men kan också vara normgivande.

Nicklas: Det har redan genomförts lagstiftning som strider mot vissa religiösa riter. Förbudet mot halalslakt, dvs. rituell slakt av djur, är en sådan lag. Man har förbjudit könsstympning. Det gick bra utan några omfattande diskussioner. Är det inte samma sak med hedersetiken och hedersvåldet. Jag har träffat män som följer hederskulturens normer och regler. De säger till mig: Det finns ingenting i svensk lagstiftning som säger att jag inte får hålla efter min dotter och se till att hon förblir oskuld tills hon gifter sig. Varför går det inte att införa lagar mot den sortens förtryck.
Det inträffar ju att det blir sommarlov en gång om året. Det är precis då som barn försvinner från skolan och inte återkommer när skolan börjar på hösten. Ingen har hört, sett eller anat något sådant. Och har man anat något har man kanske vänt sig till barnet och för att få reda på hur det står till. Då är det högst sannolikt att barnet har svarat: ”Vill ni veta, så tala med mina föräldrar.” Och föräldrarna svarar naturligtvis att allt är bra. Hur kommer man åt detta.
Förutom de resonemang vi fört hittills har vi några konkreta frågor. en av dem handlar om att VHEK kräver att man skall ta bort alla religiösa symboler i skolan. Det handlar inte bara om muslimernas slöja utan om alla synliga religiösa symboler. Hur ser du på det?

Åsa: Jag vill ju gärna vrida och vända på alla de här frågorna. ag kan inte göra några utfästelser här och nu. Det jag kan besked om nu är bara det som vi kommit överens om i Januariavtalet och i regeringsförklaringen. Under hela den här mandatperioden kommer vi att stöta och blöta de här frågorna.

Nicklas: Jag vill bara påpeka att man fortfarande har inskrivet i konstitutionen i Turkiet att barn under 18 år inte ska bära slöja. Man har lättat lite på det förbudet genom att låta det bli tillåtet att bära slöja på universiteten.
Vidare är det så att det inte är bra att förvägra barnen att äta ordentlig skolmat under Ramadan. Det skadar barnen. De blir trötta, okoncentrerade och kan inte ta till sig undervisningen. På de här punkterna borde det inte vara särskilt svårt att rätta till de missförhållanden som råder.
Men jag har ännu en annan fråga. Vår civilminister Ardalan Shekarabi har förklarat att religiösa friskolor skall avskaffas. Det låter naturligtvis mycket bra i VHEK:s öron, men att genomföra en sådan avveckling i praktiken är en annan sak. Hur ser du på den saken?

Åsa : Själva grunden i frågan är att alla barn har rätt till en bra skolgång. Det kan vi ju inte göra avkall på. Uppfyller inte skolan dessa krav verkställer den inte sitt uppdrag. Man kan tänka sig att införa flera olika typer av kontroller av hur skolorna fullgör sitt uppdrag.Det finns säkert mycket mer man kan göra. Barnen ska ha sin frihet och det behöver ju inte innebära att man inskränker religionsfriheten. Religionen behöver inte ha någon plats i skolan. Den bör man sköta utanför skolans väggar.

Niklas Kelemen

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *