I

Idrott och könsapartheid

Att kvinnors demokratiska rättigheter är beskurna i Iran, det vet vi. Att kvinnors fysiska rörelsefrihet är beskuren, det vet vi också. Allt detta är väl känt på ett allmänt plan. Vi vet också att det finns kvinnor som kämpar för sina rättigheter. I vilka konkreta former denna kamp tar sig uttryck är inte lika känt. Den kampen röner sällan medias uppmärksamhet på samma sätt som exempelvis Irans hot om att tillverka kärnvapen. Sahar Koyhadari blev ett undantag.

I Sydafrika hade man passlagar och en lång rad förbud som beskar den svarta befolkningens rörelsefrihet. Regimen rättfärdigade den med en hudfärgsrasistisk ideologi. Idag ser vi i Iran ett massivt vardagligt förtryck av kvinnor av samma typ som den svarta befolkningen utsattes för i Sydafrika. Kvinnors rörelsefrihet är starkt begränsad. Förtrycket av kvinnor i Iran rättfärdigas ideologiskt utifrån religiösa föreställningar.

Världssamfundet förmådde efter många år tvinga Sydafrika att ändra sin hållning. Då spelade Sverige en viktig roll i kampen mot apartheid. Idag måste Sverige spela samma roll när det gäller kvinnornas situation i Iran. I kampen mot apartheid i Sydafrika var det många som offrade livet. Så sker nu också i Iran när det gäller kampen för kvinnors rättigheter.

I kampen för att få samma rätt att röra sig fritt besökte Sahar Koyhadari förklädd till man en fotbollsmatch. Hon ville ha samma rätt att se en fotbollsmatch som männen. Hon avslöjades, greps av moralpolisen och fängslades. Hon valde samma öde som suffragetten och rösträttskämpen Emily Davison gjorde 1913, när hon kastade sig framför den engelske kungens häst och dog.
Sahar Koyhadari lät hellre bränna sig själv till döds istället för avtjäna ett fängelsestraff – i något av Irans kvinnofängelser, där förhållandena enligt ett otaliga vittnesbörd “saknar all beskrivning”.

Allt detta hände trots att det, enligt Fifas konstitution sedan 1981, är ”helt förbjudet och straffbart med avstängning eller uteslutning” av kvinnor. Men diskrimineringen av kvinnor och inskränkningen av deras rörelsefrihet har pågått i Iran under hela den islamistiska regimens tid. Ändå gjorde Fifa under nästan tredecennier ingenting åt saken. Fifa är inte ensamt i detta avseende. Det finns en utbredd liknöjdhet när det gäller förtrycket av kvinnors rättigheter i världen. Den svenska regeringen som förklarat sig som feministisk har här en viktig uppgift framför sig i sina kontakter med andra regeringar och med internationella organisationer – inte bara politiska sådana utan även idrottsorganisationer.

Sedan det blivit en viss internationell uppståndelse kring den iranska regimens syn på fotbollsintresserade kvinnor har den retirerat en smula i frågan och släppt fram några kvinnor på fotbollsläktare i en landslagsmatch med manliga spelare efter det att UEFA protesterat mot diskrimineringen. Den iranska regimen låtit några kvinnor uppträda som supportrar, fotograferat dem och sedan kablat ut bilderna över världen. Allt för att man inte ska bli utestängd av Fifa eller UEFA.
Ett sådant arrangemang är lika trovärdigt som att påstå att gammalt skådebröd är ätligt. Det finns mycket att göra för Sveriges utrikesminister och andra regeringsmedlemmar när det gäller kvinnors rättigheter i Iran – massor.

Hans Arvidsson

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *