M

Mellan normerna och kärleken

FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter förklarade för ett år sedan att förbud mot hijab (slöja) strider mot mänskliga rättigheter.

Man hänvisade naturligtvis till religionsfriheten och att man ska ha rätt att på detta sätt manifestera sin religiösa tro. Lika självklart svarade genast en rad feminister med att FN:s kommitté för mänskliga rättigheter inte var något att bry sig om, eftersom det i den kommittén satt företrädare för de värsta kvinnoförtryckande regimerna i världen.



Inte så få har menat att slöjan är bra, eftersom den kan medverka till att kvinnorna lämnas i fred och håller påstridiga män på avstånd. Mot detta har andra åter hävdat att det inte är kvinnorna som ska behöva skydda sig från ”männens smutsiga blickar” utan att det åligger mannen att ta ansvaret för sina blickar och fantasier.

Detta är en debatt som pågår bland feminister och muslimer – oftast mellan medievana och drivna samhällsdebattörer. Men hur upplever flickor och unga kvinnor i ”förorten” sin situation – de som är berörda? Hur ser deras vardag ut när det gäller att bära eller inte bära slöja. Vi har träffat Melika (egentligen heter hon något annat), som berättar för oss om en komplicerad situation.

Melika, är 18 år. Hennes föräldrar är skilda. Båda föräldrarna är omgifta. Melika bor med sin pappa. Hennes mor bor i Mellanöstern. Pappan, som hon bor hos, är visserligen muslim, men, som hon uttrycker det, ”inte så starkt troende”. Melika berättar att hon burit slöja sedan hon var nio år.

Hon har också berättat för oss att hon bott flera år i Mellanöstern. Men sedan några år bor hon i Sverige och går i skolan. Hur ser hon på sitt liv nu när hon lever i Sverige? Vad förväntar hon sig av framtiden här?

Jag tänker inte i framtidsdrömmar, svarar Melika. Jag försöker undvika framtidsfantasier och tänker mer på vad jag vill bli för sorts människa. Jag vill vara en människa med starkt självförtroende. Jag skall kunna stå för det jag tänker, gör och tror på.

Detta är inte den typ av svar man förväntar sig av en ung människa. Vanligtvis börjar unga människor, särskilt flickor, tala om sina förhoppningar när det gäller en framtida yrkeskarriär, om friheten av leva livet, var och hur de vill bo, kanske till vill de tala om antal barn och val av partner osv. De presenterar inte sällan en sorts önskelistor. Men det gör inte Melika. När hon förklarar varför hon inte tänker på det viset svarar hon att det inte ett framtidsperspektiv hon anlägger. Hon vill direkt tala om sin konkreta, vardagliga situation

Det beror på att killarna i skolan. De är så många och vi tjejer är så få, säger hon.

Melika går i en skola där majoriteten av eleverna är pojkar. Det är 90 procent killar i skolan. Och killarna är till 100 procent invandrarkillar. De flesta kommer precis som Melika från Mellanöstern och från Afghanistan. Några av dem från afrikanska länder.

Om man som tjej ska kunna hävda sig bland dem så måste man bli stark, understryker Melika. Killarna talar för det mesta illa om tjejer i största allmänhet. De säger dåliga saker, särskilt om svenska tjejer, som de menar har för korta kjolar, för djup urringning eller så. Sådana tjejer kallar de för horor. Om jag skulle komma till skolan utan slöja så skulle jag bedömas på ungefär samma sätt. Men med slöja blir jag inte sedd riktigt på samma nedsättande sätt. Men sedan pratar de förstås i alla fall – trots att jag bär slöja – bakom min rygg, bara därför att jag är tjej. Men det bryr jag mig inte om. Jag måste ställa mig ovanför sådant. När jag gör det känner jag mig stark.

Fostran till rädsla för Gud och för män

Melika menar ändå att hon inte bär hijab för att anpassa sig till omgivningen. Istället menar att hon gör det eftersom slöjan har blivit en del av hennes personliga identitet och hon är van vid sin slöja sedan hon var nio år.

Jag bär inte hijab av religiösa skäl,säger Melika. Jag känner mig inte tvungen att bära hijab men ändå tvungen för jag har sagt till mig från barnsben att man ska vara rädd för Gud. Det är ju så man säger och det man ständigt fått höra som barn. Man lär flickorna att vara rädda för män och för Gud, därför ska man bära slöja.

Vi undrar över hur Melika ser på relationer mellan flickor och pojkar ?

När jag bodde i mitt hemland var jag kär i en kille. Vi var tillsammans i flera år. Det accepterades så småningom av våra föräldrar. Våra familjer träffades och umgicks. Jag förlovade mig och var typ gift med honom. Vi hade alla ett gott förhållande till varandra. Han var fem år äldre än jag.

Melika berättar att han inte finns längre och efter något ögonblicks tankfull tystnad berättar hon att hennes trolovade drabbades av cancer och dog och att det tog henne ett år att komma över hans bortgång.

Får du, Melika, umgås med killar idag här i Sverige, undrar vi.

Att gå på bio med en kille är okay, om han är min pojkvän, svarar Melika, men berättar sedan mer utförligt om det regelverk som gäller. Är han inte det ska man umgås med killar i tjejvänners sällskap. Helst ska man ha en tjejvän med under ett biobesök. Att träffa en kille helt ensam går inte för sig. Och att sova över hos en kille – inte en chans!

Inte av religiösa skäl

Melika berättar att hon i sitt hemland en tid gick i amerikansk skola. Där bar ingen slöja. Det ansågs opassande där. När hon var hemma bar hon däremot slöja. Hon berättar emellertid att hennes föräldrar inte bryr sig om om hon bär slöja eller inte.

Men du bär alltså hijab i skolan nu, frågar jag

Ja, men jag gillar ju egentligen inte situationen i skolan, men man blir lite bättre behandlad om man bär slöja – man blir lite mer som ”en fin flicka”. ”Fina flickor” blir ju lämnade lite mer i fred.

När det kommer de religiösa motiven för att bära slöja säger Melika:

Om jag tror på Gud, så tror jag inte Gud bryr sig om ifall jag bär hijab eller inte. Religionen, den religiösa tron, sitter ju inte i kläderna man har på sig. Gud måste ju vara något större.

Men tror du på en Gud som bestraffar syndare. En del imamer och präster talar om att man kommer till helvetet om man inte följer föreskrivna regler, säger vi.

Jag är osäker, man kan inte veta något om livet efter detta, men jag är i så fall inte rädd för honom för slöjans skull. Jag tror inte att han skulle bestraffa mig om jag struntade i att ha hijab. Jag har inte hijab av religiösa skäl. Jag har det för att slippa höra dåliga saker om mig. Min pappa sa till mig igår att om jag bär hijab så ska jag inte göra det för Guds eller någon annans skull utan bara för min egen skull.

Men vad är huvudorsaken till att du bär hijab om det inte är av religiösa skäl eller att dina föräldrar vill det, måste vi till slut fråga

För att minska chanserna för andra ska prata illa om mig bakom min rygg. Och för att jag har vanan inne att bära hijab.

En komplicerad fråga

Det Melika berättar är normalt att höra från många vanliga förortsflickor. Hon bär uppenbarligen inte slöja av rädsla för att Gud skulle vredgas om hon lät bli att göra det. Hon tycks däremot bära slöja mer av sociala skäl. Hennes erfarenhet att man kan få ett dåliga rykte för att killar på ett så tanklöst och nästan rutinmässigt sätt snackar skit om tjejer. Med slöjan på hoppas hon att de snackar lite mindre skit om just henne. Hon tänker sig att omgivningens möjligheter att förtala henne minskar något med slöja.

Här kan man undra en del över vem det är som ytterst bestämmer om Melika skall bära slöja eller inte: Är det Melika själv eller är det omgivningen – killarna i skolan – som genom som sitt ständiga skitprat om tjejer och ryktesspridning – som är en del av hederskulturen som får henne att bära slöja. Melika säger dock att hon inte bryr sig. Hon säger att hon är van vid slöjan och vill för den skulle inte ta utan den.

När man betänker Melikas belägenhet blir frågan om man ska bära slöja eller inte något som kan besvaras tvärsäkert och kategoriskt. Men man måste fortsätta att – både bland män och kvinnor – ställa sig frågan. Varför ska kvinnor bära ett visst bestämt klädesplagg för att anses som ”godkända”, Och vem står för detta ”godkännande” – Gud, den sociala omgivningen eller individen själv.

Kärleken känner inga förbud

När samtalet närmar sig sitt slut vill Melika göra ett tillägg och förtydliga vad hon tidigare sagt när det gäller förhållandet mellan invandrade tjejer och killar.

Om jag gillar en kille och jag på något sätt talar om för honom att jag är intresserad av honom eller gillar honom, då tycker killarna att jag uppträder respektlöst, men om en kille gör samma sak mot en tjej är det helt okay. Det gäller olika regler för killar och tjejer. Det gör det i många sammanhang och det är fel.

Och tjejerna ska vara oskuld när de gifter sig, tillägger vi?

Det finns inget sådant krav på killarna, säger Melika. Det är också fel. Varför är man så insnöad på just kvinnans kön. Jag tror det beror på att killarna enbart – eller i alla fall väldigt mycket – ser på sitt förhållandet till tjejer som ett rent sexuellt förhållande i stället för ett kärleksförhållande.


Vad är det för regler som gäller i ett kärleksförhållande?

Om det handlar om verklig kärlek då ska allt vara tillåtet.

Amineh Kakabaveh
Nicklas Kelemen

Photo by ?? Janko Ferlič – @specialdaddy on Unsplash

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *