I

Invandrade kvinnor – metoo-rörelsens blinda fläck

Den 22 januari är det minnesdag för Fadime Sahindal. En ung kvinna som mördades av sin far för att hon valde en väg som inte var möjlig i hennes familjs ögon. En väg som många andra kvinnor tar för given. Välja sin egen partner. Följa sitt eget hjärta. Rätten att välja vem du vill att vara intim med. Gå ut en kväll med kompisar och ta en fika. Studera till socionom på annan ort. Långt ifrån alla våra medborgare har detta. Rätten att själva forma sina liv. Visste du en del berövas den rätten??

Under årens lopp har flera unga människor med utländskt påbrå fallit offer för hedersförtrycket. Flickor som pojkar. Och jag undrar, när händer det nästa gång? Hur många måste falla offer på hedersförtryckets altare innan någon säger: Såhär kan vi inte ha det i ett land som säger att vi står upp för jämlikhet, demokrati och alla människors lika värde. Vems jämlikhet, undrar jag? Meetoo rörelsen i all ära, men hur många unga tjejer med utländskt påbrå tog plats och berätta sin sanning? Knappt några.

Har du någonsin ställt dig frågan varför? Meetoo-rörelsen var en otrolig samhällsrörelse som satte igång processer. Kvinnor vågade ta plats, berätta om sina erfarenheter och de som förgrep sig fick stå till svars. Men!!

Den var inte ett forum för unga tjejer och unga killar som ständigt har ett socialt kontrollsystem kring sig, som ständigt övervakar vad du gör, vem du går med, vem du pratar med. ”Men, du måste bara våga säga nej till dina föräldrar, de får inte köra med dig så” Ja det är rätt. Men nu vill jag att du tar på dig den andres glasögon.

Tänk dig att du är en afroamerikan som lever i djupaste Södern i USA . Tiden är tidigt 40 tal. En morgon vaknar du tidigt och går ut. Då ser du att din granne som stod upp mot förtryckarna hänger dinglandes i trädet. Skulle du gå till polisen och säga: Min granne har blivit hängd? Nej det skulle du förstås inte för att du förstår att polisen förmodligen inte kommer att lyfta ett finger för att hjälpa dig. För det finns ett yttre socialt kontrollsystem som hindrar dig..

Jag tänker på våra ungdomar som lever i parallella världar. Där deras hela jag inte hittar en plattform, ett forum att vara i, utvecklas, växa och bli stabila och trygga i. Som kameleonter byts skepnader ut beroende på vilken omgivningen är. Kaxig, vältalig på en front. Undergiven och tyst på en annan. Hur man vet att man ska göra sitter i ryggmärgen. Det har man blivit lärd.

I många böcker som behandlar Fadimes liv återkommer en mening som jag har funderat mycket över. ”Stackars pappa”. ”Stackars pappa” säger Fadime. Om och om igen. Att många har gett honom stämpeln som dottermördare och barbar förstår jag. Men jag tänker även på att även han var ett offer för det system han själv har fötts in i. Ett system som han inte själv valde. Och jag undrar var hjälpen är.

Om en människa med högerextrema åsikter en dag vaknar upp och inser att han eller hon vill lämna de åsikterna bakom sig finns organisationen Exit som hjälper människor att dels lämna den världen men även att bygga upp sina liv på nytt och gå en annan väg.

Men om en bror, pappa, manlig kusin, en farbror, morbror, mamma, mostrar, fastrar, kvinnliga kusiner, systrar får påtryckningar om att de måste hålla koll på sina döttrar, systrar, kvinnliga kusiner, osv. men inte vill det. Då finns det några frågor att ställa: Vad ska de göra då? Vad finns det för hjälp att få? Hur se den hjälpen ut?
Det undrar jag.

© Rebecka Barjosef, 2018

Rebecka är talesperson för Vhek Skåne

CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *