O

Om man inte underkastar sig …?

I en hederskultur är männen överordnade kvinnorna. Om en kvinna inte följer hederskulturens regelverk, bryter mot det och vägrar underkasta sig mannens vilja – vad händer då? Förtal, utfrysning, misshandel. Inom hederskulturen finns olika former av bestraffningar som kvinnor kan utsättas för. Ett av dessa straffär det, som Maria Rashidi utsattes för – en syrattack, dvs. fåsyra kastad i ansiktet, som ger oerhörda smärtor och förstör kvinnans utseende. Maria är född och uppvuxen i Iran. Hon och hennes familj kom till Sverige i oktober 1987. Hans Arvidsson har samtalat med Maria om livet före och efter den syraattack hon utsattes för.

Man brukar ju säga om plågsamma händelser att det gäller att försöka ”lägga dem bakom sig”. Det gäller att ”gåvidare”, säger man. Hur klarade du av att skriva boken, eftersom jag antar att skrivandet av boken måste ha varit en form av återvändande eller upprepning av ett smärtsamt förflutet. Hur kunde du genomföra arbetet med boken. Samtidigt har du ju inte kunnat undgåatt dagligen bli påmind om ditt äktenskap och syraattacken. Hur kunde du hantera allt detta?

Att bli påmind om det som hänt mig blir jag ju ständigt. Det räcker med att jag ser mig i spegeln så ser jag ju spåren av det som hänt. Det kan man på något sätt lära sig att stå ut med eller vänja sig vid. Men att formulera alltsammans i ord och berätta var mycket värre. Vi är ju två som gjort den här boken. Jag berättade för Elisabeth, som nedtecknade min berättelse, och jag fick lägga synpunkter på texten. Det hände att jag ofta fick svår huvudvärk när vi arbetade och vi var tvungna att avbryta vårt arbete. Då berättade Elisabeth istället om sitt liv och det gjorde att jag kunde slappna av. Det vi utförde tillsammans var faktiskt ett mycket tungt arbete.

Vad var det hos din man som drev honom till att begåbottet att anlita någon att kasta syra i ditt ansikte? Vad var det som utlöste själva attacken?

Man kan inte tala om eller förstå syraattcken utan att berätta dess förhistoria. Den föregicks av ett 17 år långt dysfunktionellt äktenskap och en uppslitande skilsmässa, där min man ständigt skulle kontrollera vad jag gjorde i stort som smått. Jag skulle vara klädd på ett sätt som han bestämde, stå, gå och sitta på ett visst sätt – han skulle hela tiden kontrollera mitt uppträdande in i minsta detalj.

Att kvinnoförtryck i den form du beskriver tog sig uttryck pådet viset efter Khomeinis maktövertagande är gaska väl känt, men ni gifte ju er under shahens tid vid makten.

Mäns kontroll och överordning i förhållande till kvinnor fanns naturligtvis före Khomeini. Kvinnoförtrycket i Iran och Mellanöstern har en mycket lång historia och har tagit sig mycket brutala uttryck i det vardagliga livet i familjen.

Trots att pappa älskade min mamma – ja, verkligen älskade henne – slog han henne.

Åratal efter min mors död och omgift kunde min far i sin nya hustrus närvaro falla i gråt när han mindes min mor. Han sörjde henne djupt när hon dog. Likafullt slog han henne. De patriarkala traditionerna är djupt motsägelsefulla. Min f.d. mans uppträdande var av samma art som min pappas, men han hyste inte en så stark kärlek till mig som min pappa kände för min mor. Min man blev strängare, hårdare och ännu mer kontrollerande efter det att Khomeini kommit till makten. Den familj han kom ifrån var religiös och den blev ännu mer religös efter det att shahen störtats. Min f.d. man hade en bror som studerade i den heliga staden Qom och blev imam. Med den ökade religiositeten följde kontrollbehovet överlag i Iran. Min man var inget undantag. Många familjer och många män förändrades på det här sättet efter den islamistiska revolutionen 1979. 

I din bok skriver du att du påshahens tid tog dig vissa friheter, som många revolterande ungdomar gör. Du var obstinat. Hur klarade du den nya ordningen – heltäckande svart klädsel och slöja. Hur stod du ut med alla dessa restriktioner?

Jag tror att det berodde på den uppfostran jag fått av min mor. Hon var outbildad, men mycket stark. När min pappa, som arbetade på en militärbas, råkat ut för en bilolycka, en krock, som orsakats av regementschefens chaufför, och svävade mellan liv och död och tvingades till lång konvalescens, var det min mor som tog över. Det var hon som med hjälp av vänner skrev till shahens syster Fatime Pahlavi.och berättade vad som hänt, reste själv som ensam kvinna – vilket är i det närmaste omöjligt i dagens Iran – till Teheran och träffade den stora hjälporganisation som shahens syster var chef för. Där utverkade hon både ett stort skadestånd och dessutom en ny bil. Hon klarade upp en svår situationer. Hon har varit min förebild i livet. Hon var faktiskt också min pappas stöd i livet. Hon var stark och överförde genom sitt exempel sin styrka på mig.

Efter 17 års äktenskap tog du ut skilsmässa, vad var det som utlöste den handlingen.

Kriget mellan Iran och Irak hade lett till att det blev outhärdligt för oss att leva i en stad med en militärbas, som ständigt bombades. Barnen for illa. Jag hade en bror som levde i Sverige. Vi lämnade till sist Iran och reste till Sverige. Man skulle kunna tro att situationen för oss alla därmed skulle bli bättre. Men förhållandet mellan mig och min man försämrades istället alltmer. Vi reagerade helt olika på vår nya omgivning. Han klarade inte av det jämställda Sverige.

Jag såg kvinnors frihet i Sverige och ville var som dem. För hans del innebar det att den överordnade ställningen som män har i Iran i förhållande till kvinnor underminerades.

Det klarade han inte av. Han reagerade på det med att bli mer våldsam. När jag tills sist tog ut skilsmässa blev han helt knäckt. Han rasade samman fullständigt. Efter det att skilsmässan var klar förföljde han mig som en skugga överallt, vilket. ledde till att jag polisanmälde honom. Mina polisanmälningar ledde inte till någonting.

Han hade misshandlat dig och du hade polisanmält honom vid flera tillfällen. Varför gjorde polisen ingenting, tror du?

Att ingenting hände gör mig urförbannad än idag. Man lyssnade länge och tålmodigt på mig, men det ledde inte till något annat än att jag fick ett överfallsalarm. Allt det jag berättar om i boken inträffade för ett par årtionden sedan. Polisen var okunnig om hur förhållandena mellan män och kvinnor såg ut i Mellanöstern.

Men jag är övertygad om att om en svensk kvinna hade blivit misshandlad så som jag blev skulle hon inte behandlats på samma sätt av polisen.

Man hade säkert inte nöjt sig med att ge henne ett överfallsalarm. Man tog inte ens in honom på några ordentliga förhör. Polisen var okunnig om hur ”kulturen” såg ut i Iran och visste man något om den så måste man ”respektera” denna främmande kultur och inte lägga sig i alltför mycket.

Men till slut gick han sålångt att han lejde någon att kasta syra i ansiktet på dig.

Det fanns ju inga klara bevis för att det var han som hade låg bakom brottet. Sedan försvann han, gömde sig en tid och begav sig sedan till Iran. Från svensk sida försökte man få honom utlämnad, men det gick inte.

Om vi pånågot sätt kan förklara din mans reaktionssätt utifrån de omständigheter han tyckte sig se eller upplevde i sin relation till dig – svartsjuka, känsla av underlägsenhet eller vad det nu kan ha varit – sågjorde han ju sina barns mor väldigt illa. Barnen drabbades ju hårt. Hur kunde han få ihop den ekvationen.

Jag vet inte hur han tänkte, men jag antar att han såg sig som familjens överhuvud och överordnad i förhållande till oss alla i familjen. Han såg kanske barnen som sina, men inte som mina. Vid skilsmässor i Iran är det alltid mannen som får vårdnaden om barnen, så är det inte här. Han kanske tog det som självklart att barnen skulle vara på hans sida.

Men det var inte barnen…

Det var värst för min äldsta dotter. Hon var 18 år. Hennes pappa hade genom henne tiggt och bett om att få träffa mig och till slut gick jag med på det för min dotters skull och efter att min dotter sagt att hon skulle följa med mig. Tillsammans gick vi för att träffa min f.d. man. Hon blev alltså åsyn vittne till hur någon snabbt förbipasserande kastade syra i ansiktet på mig. Att hon övertalat mig att gå och möta hennes pappa gav henne för lång tid framåt oerhörda skuldkänslor. I en handvändning hade allas våra liv förändrats.

Intervju: Hans Arvidsson

Photo by Alex Sorto on Unsplash


CategoriesUncategorised

Leave a Reply

Your e-mail address will not be published. Required fields are marked *